På I640-taIet skänkte Drottning Kristina det område, som sedan blev Väse sockenallmänning, till bönderna i Väse för gemensamt mulbete åt kreaturen.
År 1742 delades allmänningen, så att varje hemman i socknen fick en egen del därav. Några hemman sålde sin andel till privatpersoner, som där upptog självständiga jordbruksenheter.

På den karga sandhed, "Hea", som upptar större delen av Väse Allmänning, fick så medellösa människor bygga sig en egen stuga på ofri grund, odla upp ett potatisland och hanka sig fram på olika sätt.
En del arbetade vid bruken i Brattforshyttan och Kungsskogen. Andra sysslade med olika slags hantverk eller gjorde dagsverken hos bönderna. Många fick gå utan arbete.
Ibland var nöden stor, och man tvingades gå ut i bygden och tigga sitt levebröd. Speciellt vid jultid kunde stora skaror komma gående från Allmänningen i det syftet.

De stugor som uppfördes var ofta av mycket enkelt slag. Många av dem bestod av ett enda rum på 10-12 m2. Byggnationen började under 1700-talets senare hälft och kulmen nåddes vid mitten av I800-talet. Bebyggelsen på Allmänningen bestod 1880-talet av runt 100 stugor. Den koncentration av småställen som fanns i området där Lill-Maris
stuga låg, kallades "Lelle grå stan".

På denna plats låg den sk Lill-Maris stuga, uppkallad efter dess sista invånare. Maria Johansson, som hon egentligen hette, föddes den 6 augusti 1883 och dog den 28 augusti 1947. Hon framlevde hela sitt liv i den lilla stugan, den första tiden tillsammans med sin mor. Stugan består av ett enda rum på 4x4 m, förutom en liten farstu och vedbod, som tidvis även hyste småkreatur.
Lill-Maris stuga har flyttats till Väse Hembygdsgård och finns nu där att beskåda.