Fångstgrop för älg.
Fångstgropar har använts sedan stenåldern och fram
till dess att fångst i grop förbjöds i lag år
1865. Älgfångst i grop hör framför allt till Norrland,
Dalarna och Värmland. Den här gropen tillsammans med andra
i ett annat gropsystem på Väse allmänning kan därför
ses som en av de sydligaste i Sverige. En fångstgrop för
älg hade oftast formen av en oval tratt. Gropen täcktes med
ett tunt tak, kamoflerat med gräs och mossa. I mitten av gropen
sattes lövsly för att locka älgen. Väggarna kläddes
med träslanor, så att en älg som föll i gropen
kanade ner. I gropens botten fanns en s k sparklåda, en träkonstruktion
ca 2 m lång, 0,5 m bred och ganska djup, så att älgens
ben träddes ner i den och låstes fast, så att djuret
inte kunde komma loss. Där fanns också en variant med vässade
pilar nedsatta i gropen, så att djuret spetsades, då det
föll ner. Det hade den nackdelen, att köttet skadades.
Flera gropar i rad kunde bilda långa system, ofta med stängsel
emellan. Man kunde då driva djuren mot systemet, så att
de styrdes ner i groparna. Sådana fångstgropssystem kunde
värderas mycket högt. Det finns exempel på, att vid
arvskifte den ene arvingen ärvt gården, den andre fångstgropssystemet.
|