< Tillbaka

34. Kapellplatsen vid Näs

Vägbeskrivning:
Väg mot Väse kyrka 1,2 km söder Mellbyn. Följ väseräven

På 1750- talet klagade de som bodde längst bort från kyrkan i Väse socken över den långa och besvärliga kyrkvägen. Liknande åsikter hade funnits redan på 1600- talet. På den tiden hade man så usla vägar att man kanske vid en liktransport fick börja färden till kyrkan redan på lördagsmorgonen, för att hinna fram till kyrkdags på söndagen.
Ett beslut om uppförande av ett kapell kom så småningom till stånd.
Kyrkoherden, Olof Fryxell arbetade för detta, assessor Jean Gustaf Linroth på Bjurbäcken motsatte sig förslaget, men alla övriga var för ett kapellbygge.
År 1756 fick man tillstånd att bygga här vid Näskullen.
Enligt ett förslag skulle kapellet byggas 30 alnar långt, 15 alnar brett och 10 alnar högt. Det motsvarade cirka 18 x 9 meter i plan och 6 meter i höjd.
Man hade tre alternativ vad gällande material och kostnad:
1. Sten, 12.742 daler kopparmynt.
2. Timmer, 7.782 daler kopparmynt.
3. Korsvirke, 6.630 daler kopparmynt.
År 1757 beslöts att skjuta upp kapellbygget, för att moderkyrkan först skulle repareras och även utvidgas. Efter att detta skett, lovade församlingen att bidra till ett kapell. Den reparation och ombyggnad, som blev en nybyggnad av kyrkan, blev klar 1762.
År 1754 lämnades en lista för bygget påskriven av 67 åboar från 18 gårdar eller byar, samt Ullmark på Barsjöhöjden, som ägde flera hemman i Väse. Han ansåg det tillräckligt med enbart kyrkogård i socknens norra del och att de, som inte kunde komma till kyrkan bereddes möjlighet att få nattvarden.
I november 1765 meddelade bönderna i norra Väse, att de på egen bekostnad skulle uppföra ett kapell av sten på dem så kallade Näskullen, väster om Ölman och avlöna en egen präst. De tänkte, att resten av församlingen skulle bidra med en del. Man behövde också ett prästboställe. Skogvaktarebostället på Allmänningen, som redan låg på kyrkans mark, ansågs lämpligt. De skulle bygga och underhålla en väg från Glumserud till kapellplatsen och även förse prästbostället med byggnader. Ved och stängselvirke skulle ges årligen av bönderna för prästen behov.
År 1771 tillkännagav kapellbyggarna, att de skulle köra fram minst 32 lass sten på varje fjärdedels hemman för bygget. Övriga i församlingen ville dock inte bidra med lön till prästen. I stället skulle kapellaget slippa underhålla moderkyrkan, om de själva slapp bidra till kapellbygget. Redan året därpå, 1772, drog sig en del ur projektet, när inte hela församlingen skulle bidra till bygget. Kostnaden skulle bli för stor.
År 1779 kom byggnadsfrågan upp igen. Pastor ville få en läktare i moderkyrkan, då där ofta var trångt, speciellt vid större helger. Man beslöt att bygga en läktare i moderkyrkan. Den stod klar 1783. Det blev alltså inget kapell, utan en läktare i moderkyrkan i Väse i stället. Till slut tröttnade många i kapellaget på det hela och ansökte om befrielse från åtagandet hos Kungl. Maj:t. De fick i stället ta del i alla avgifter till kyrkan och lämna insamlade medel dit.
År 1791 nämndes det om det tänkta kapellbygget. Då "förbjöds vid 5 riksdalers vite att taga något af den sten, som blivit framkörd till det tillämnade kapellet på Näskullen". Striden om det tilltänkta kapellbygget pågick alltså i cirka hundra år.